jag börjar bli förvirrad, vet inte vad jag ska tro och tänka om vissa saker. börjar bli för mycket av allt just nu.
känslor, saknad, tristess, jobb, tankar, funderingar, planer, ja you name it!
när vet man om man ska ge upp eller kämpa vidare?
jag vill inte ge upp, men ibland känns det som att man pressas åt det hållet. som att någon går bakom en och knuffar en åt det håller man egentligen inte vill. in på ett sidospår liksom.
jag vet vad jag vill, jag vet bitvis vad jag behöver, men att få det och ta sig dit är inte det enklaste.

saker som man ser, hör och är med om gör inte min förvirring bättre. saker man märker inte stämmer. folk man ser och märker inte har det bra just nu. man vill hjälpa så gott man kan om det så bara är att vara en axel att luta mot så vill jag vara den axeln i det hela. jag vill vara örat som lyssnar, jag vill vara kramen som kan trösta, jag vill vara stödpelaren i svåra stunder. jag vill finnas för dom som finns för mig, på samma sätt. jag hoppas att jag är det och att dom vet om det.

när det gäller tips och råd är jag inte den bästa, men jag har mina stunder. och jag försöker ge det jag kan och kan bara hoppas att det hjälper lite iaf. jag tänker ofta på mina egna situationer när folk gör saker eller ber mig om råd. hur gjorde jag och vilka var konsekvenserna. tro mig det är inte lätt att tänka innan man aggerar. men man bör göra det. för konsekvenserna är inte roliga i dom flesta fel man gör.
ju längre tid det går dessto större skada kan det göra. det är något att tänka på. samt hellre att saker kommer från en själv än från någon annan. det har man lärt sig den svåra vägen.

nu har jag fått tömma lite iaf. tills nästa gång. bye bye! :)