sitter och funderar lite på framtiden. typ vars man ska resa nästa gång, när det kommer bli av och när man kan ha råd till det. resa är en blandning av mysigt, roligt och äventyrligt. det är en ro för kropp och själ. ett måste i livet helt enkelt. och har man en gång börjat är det svårt att sluta :D

samt så funderar man på vad man ska börja plugga till. funderar om man ska ta sig till parkis och af för att kolla upp hur det ser ut på pluggfronten. jag är inte motiverad just nu att sätta mig med massa skolböcker direkt men jag är väldigt motiverad att få någon slags utbildning och kanske en syn på vad man skulle vela göra med resten av sitt liv. att plugga är inte min stora sida men vad tusan, har man inget bättre för sig så varför inte liksom. :P
försöker hitta nå roligt på nätet som lockar en men hittar inget än så länge. jag vet ju vad jag vill göra på ett sätt men hur jag ska gå till väga måste jag nog fråga runt om. och det ska jag. måste bara ta fingrarna ur rövna och göra det! :)

apropå ingenting, när man har feber och börjar yrsla och inte kommer ihåg hur gammal man är och vad man ska fylla, då ska man inte försöka tänka ut det i det tillståndet. det går inte så bra. tro mig. jag höll på i säkert en timma om inte mer. men efter många om och men så kom jag fram till svaret.
dagen efter kom jag även på att det är en smart ide att ringa kollegan och fråga hur gammal hon är för vi är samma årsmodel. smart va?! ;P hoppas bara hon inte säger typ 12 eller något för då får jag problem :D haha

nåväl!

mycket har man fått höra, mycket har man fått veta och det har lett till mycket tankar. tankar man vill klura på och tankar man inte vill veta av.
än är det inget som verkar bli bättre. var utomlands med en underbar vän och kom hem med glädje i kropp och själv och kände hur allt var underbart. kände ro i allt.
men självklart kommer det en smäll än en gång som drar ner en rejält. en smäll som verkar vara förevigt också.
jag vet inte hur jag ska ta mig igenom detta en gång till. jag vet inte hur jag ska känna och tänka kring det.
men en sak är då säker i mina tankar och känslor just nu, det är att jag känner mig som världens dummaste idiot.
känner mig inte värd någon eller något längre. jag är skräp inte en diamant. det har jag fått lära mig. skulle jag vara så underbar och bra som vissa säger och att jag är värd det bästa. så varför är jag inte värd det jag behöver och vill ha i mitt liv då.
man kan inte säga bra saker om mig och sedan kasta bort mig. man ser det väl själv hur dumt det låter. är man något bra blir man behållen. (vad nu det är för ord)
nåväl, det är deras val och man kan bara hoppas att dom mår bättre av valet dom gjort. jag mår då skit! och saknaden jag känner kommer inte bli lätt att hantera. den kommer alltid finnas och vara enorm.

*det som är äkta växer inte på träd*

jag är expert på nattliga samtal, vare sig det är allvarliga eller inte. tycker alltid om att prata under nätterna om jag nu är vaken vill säga.
det är som under nätterna (och på toabesök) man blir fundersam och börjar undra och tänka massa. och då vill man gärna prata av sig plus få en del svar på olika saker.

denna natt har jag kommit fram till att jag resonerar konstigt, men det är mest för att jag inte kan formulera mig så bra i vissa sammanhang. och då blir det skumt :) men jag har oftast en bra poäng i det hela.
har även kommit fram till att jag har dåligt minne, haha vilken nyhet, NOT!
menar vissa har dåligt minne med vardagliga saker, men sånt brukar jag oftsat komma ihåg. men mitt minne sviker dock när det gäller samtal, vare sig det är nyktert eller onyktert. jag kan minnas samtal med vissa personer och med vissa andra inte. och ibland bara lite random samtal sådär.
folk blir lätt irriterade på mig när jag måste fråga samma frågor ofta innan svaren sätter sig som klister i minnet mitt. men nu kanske ni förstår varför.

det kanske är mitt undermedvetna som spökar, jag vill inte komma ihåg dispyter och annat jobbigt och därför förtänger jag det direkt jag fått in det i huvudet. men jag vill faktikst komma ihåg det. jag vill komma ihåg allt som händer. men det är lite svårt. helst när det gäller samtal.
det är inte bara jobbigt för dom som måste påminna mig hela tiden, det är även det för mig. jag vet att jag är jobbig som frågar saker hela tiden men jag vill som minnas det som hänt. att fråga samma saker till samma personer hela tiden är en pers i sig, för jag vet att jag frågat det tidigare vid flertal tillfällen, men svaren jag får minns jag inte. och även jag tycker att jag själv är jobbig.

jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken mer än att försöka pränta in sakerna om och om igen i huvudet mitt tills det fastnar. och med eran hjälp kanske jag en dag kan sluta fråga om och om igen. det är nog vad som får visas med tiden.