kärlek har många frågor och klurigheter kring sig. några jag ofta funderar över är.

kan man dö av brustet hjärta?
finns det en speciell person för varje människa?
hur vet man om det är den rätta?
kan två personer verkligen hitta tillbaka till varann på

det där speciella sättet?

det finns hur mycket funderingar som helst kring just kärlek. och jag är en person som kanske inte tycker om

att fundera så mycket kring just detta, men som har ganska svårt att låta bli iaf :) vet inte varför men så

är det.

jag har svårt att släppa in folk och när jag väl släppt in dom, lyckas jag inte släppa iväg dom. kan det vara så

att man kanske har träffat sin rätta, men som kanske man råka träffa vid fel tillfälle. att det kanske är

meningen att det ska vara just den personen men kanske först om några år eller så. alla leker vi av oss innan

man finner sin rätta. men det kanske är så att man bara "poff" hittar sin rätta under tiden man leker av sig och

då kanske det känns som att det inte är den rätta. just på grund av tillfället. men hur ska man då veta att det

är den rätta om man råka träffa den vid fel tillfälle?

vet inte om ni förstår hur jag menar, men man kan väl hoppas iaf. haha :D

hah, livet är allt underbart eller hur. vad ska man säga.

det jag kan säga är: i miss my truly treasured babe <3

det värmer mitt hjärta de ord hon säger, det värmer hela min kalla kropp och ger mig hopp.
men rädslan är för stor för att kunna släppa tanken på att jag kan bli lämnad igen.

jag vill vara i hennes armar och bara känna värme och lycka, men jag kanske inte är menad för det.
jag vill titta in i vackra ögon och kunna le för att man har fjärilar i magen som inte går att stoppa.
jag vill le utan att känna att jag är dum som ens försöker vara glad.
jag vill bli sedd som den jag är och det jag förtjänar.

jag kanske ska vara den där tjejen som alltid är olycklig och ensam, bara för att hon är rädd för att bli sårad.

men jag vägrar, jag ska bli lycklig!

*please don't leave me behind*

det känns inte rätt men det känns heller inte fel. vet inte vad jag ska tycka om det. men vad jag än tycker så har jag inget med det att göra. men jag kommer aldrig sluta säga min mening :)
jag kan heller inte acceptera det. men efter dagens utbytta ord, så verkar det som att jag får lära mig leva med det.

dom senaste dagarna har inte varit bra, det har varit roligt till och från och jag tackar dom som spenderat dom med mig.
min sista dag med älsklingen var underbar <3 glömmer det aldrig. saknar dig!
dagarna med vännerna har varit betydelsefulla <3

jag försöker vara glad och göra det jag vanligtvis gör, men det är svårt när kroppen inte orkar med en. den strejkar för tillfället. men den kommer nog igen snart.

jag är stark och kommer snart bli mig själv igen, eller iaf den jag brukar vara.

det är tyvärr det enda jag kan säga just nu, punkt på det   .

*man kan inte låtsas vara glad och lycklig i evigheter eller hur, men jag hade en stund iaf, det är guld värt*

folk undrar ofta hur det är med en och hur allt står till. dom vill veta om man verkligen mår bra eller om man undanhåller saker. så jag tänkte vara ärlig nu och säga såhär:

nej allt är inte bra just nu, men det känns inte som att det är dåligt heller så. där har ni svaret. jag vet inte vad jag ska säga när ni frågar så jag säger bara att jag inte vet något att säga just nu, för det är så det ligger till. och om jag någongång vill prata så vet jag ju vars ni finns, så var inte oroliga i onödan.

av det som hänt, kan jag inte lägga det åt sidan och bara gå min väg, det går inte. det sitter där det sitter, men jag är så förvånad av mina egna reaktioner. det är som att dom vill visa sig men ändå inte.
när dom väl visas så visas dom på helt fel sätt.
och när dom inte visas alls, blir både jag och andra chockade.
jag är som ett tomt skal just nu, vet varken ut eller in.

hur som helst så ska detta lösas på ett eller annat sätt, det är bestämt. och jag hoppas så in i he-vetes mycket att det blir på det bästa sättet. men det blir det nog också. jag tvivlar inte på det.

<3  <3  <3

ni kanske har märkt att jag tycker om det övernaturliga, sånt som spöken och andar, och ja det gör jag verkligen. det intresserar mig ganska mycket. dock inte så att jag sitter och studerar det men mer i att jag gillar att prata om det och se serier om saker som händer i verkliga livet.
visst jag ser mycket som är påhitt också som filmer och serier. men det som har med verkligheten att göra är mycket intressant.

jag vet många som jag känner har varit med om en hel del oförklariga saker i sina liv och jag vet även att det finns folk i min närhet som varit med om saker men inget säger till mig när jag frågar.
själv är jag en som faktikst varit med om oförklariga saker, visst det finns säkert saker som hänt mig som går förklara på ett naturligt sätt, tex, att det är vinden, eller det sprängs i gruvan eller grannen som snackar. och det håller jag med om, oftast när saker händer mig så försöker jag tänka logiskt att det är ventilen i badrummet eller vinden som blåser mot fönstrena, eller bara grannen som lever om.
men när någon/något drar i mina kläder eller katten får frispel och söker efter något som jag inte kan se eller när jag tänder en lampa samtidigt som en annan släcks närjag trycker på knappen, stereon går igång av sig själv mitt i natten på högsta volym. (det är bara några exempel)
det är klart man börjar fundera. och jag tror faktiskt att det finns något mer än det vi bara ser där ute. något som finns med oss.

jag vet inte om jag tror på ett liv efter döden osv men just spöken har jag svårt att inte tro på.

vad tror ni, tror ni att det finns något mer därute med oss? tror ni på det övernaturliga?