det är konstigt hur saker kan ändras så snabbt, hur en sak kan förändra allt.
hur en sak kan ändra ens syn på ett helt liv. allt man trodde man glömt är nästan det enda man kommer ihåg nu. dagdrömmarna är inte som förr, dom är minnen, glada minnen.
det som var dåligt existerar inte mer, utan det är det braiga som styr nu. det är allt man minns och kan tänka på.

jag vet inte vad jag ska säga eller göra, jag gör bara illa folk. jag vill deras bästa, men känner mig glömd på vägen. att känna sig glömd är att inte existera längre.
jag finns inte i deras minne, känslor och allt annat kan verkligen göra en uballa på folk. det ändras från det ena till det andra. och för mig som gör mitt bästa är det ändå jag som är boven. jag som hänger kvar och kämpar. men allt jag säger, gör och känner är fel.
jag vet varken ut eller in just nu. jag försöker leva på som vanligt och inte tänka på allt som händer. men det är tufft och så svårt.
jag vågar inget längre. rädd att det ska leda till ännu värre saker.
vill inte visa mig för något eller någon, men kan även inte gömma mig. hur mycket jag än bara vill gömma mig från allt och alla.
men jag håller ut, i väntan på det bättre. jag kämpar, kanske i onödan men jag gör det. jag vill inte ge upp. jag vet att jag måste, men jag vill inte.
jag ser allt som en gång var försvinna, bara minnena kvar. det som betydde mest är förlorat.
om jag så bara hade en liten sak kvar av det hade jag varit nöjd, men även den sista lilla biten försvinner också.

jag är bara jobbig av mig, jag vet. jag förstör och ställer till problem i vanlig ordning. därför som jag tynar bort i smyg. jag måste ändras så jag inte förlorar allt. vill ha kvar den där lilla biten iaf. om jag anses värd den.

*sutting down*