respekt är en stor sak. det betyder mycket för en själv och för andra.
men om man inte kan respektera andra, hur kan man då respektera sig själv? och tvärtom?

jag respekterar mina vänner, men ibland så kan jag bara bli GAAAH för att respekten inte finns för mig. inte på någon front. vad är jag i era ögon?

varför finns inte respekten för mig? vad har jag gjort för att förlora den eller aldrig få den?

jag säger mina åsikter sen är det upp till er vad ni tycker och tänker om dom, på senaste tiden har jag förvånat mig själv med att jag inte bryr mig om saker. och jag är nöjd, jag säger inte saker till folk mer och folk blir chokade när dom hör att dom inte visste om det som nyss sas till exempel. "vadå har inte katti sagt det eller" ha ha ha skrattretande.

men ändå så saknas respekten för mig. jag ska lida och bli sårad om och om igen på grund av bristen på respekt för mig. jag ska förlora vänner och skit på grund av det. bara för erat bästa. är det verkligen det ni vill?

är ni så ego.

sen kommer det till, varför tar alla för givet att jag öppnat min mun om saker. visst jag hade en tendens till det förut, men det var ett tag sedan också. ett väldigt bra tag om ni frågar mig.
på en gång någon hör något om någon/något ja då är det självklart jag som får ett sms eller samtal "vad har du sagt till den eller dom om det".
man bara kollar på smset eller sitter i telefonen som, "öööööööh, va?!"

vill bara säga att, bara för att saker sprids fort i en liten stad och alla känner alla typ, så betyder det inte att det är jag som ligger bakom det.
tror ni det är så himla roligt för mig att få utskällningar för saker jag inte gjort, tänk efter själv hur ni hade känt er.
och ska ni fråga så kan ni fråga snällt, behöver inte låta som att "men det är du jag vet".

fan blir galen!

jo en sak till, jag vet att det kommer finnas någon eller några som kommer tänka eller skriva en kommentar liknande detta " men katti du är ju sån, har du alltid varit." men då säger jag så här:

du/ni känner mig inte längre i så fall, tyvärr.

rappakalja på hög nivå ;) men jag är glad iaf, bara rensa luften lite :D
puss och hej, leverpastej!

musik är en del av livet, det håller ni väl ändå med om. den kan göra så himla mycket för en.
den kan få en att bli glad, ledsen, arg, irriterad, besviken, illamående, ja den kan göra mycket helt enkelt..
den kan trösta när man är ledsen, den kan göra en arg person glad igen, den kan så himla mycket.
helt sjukt.

fattar inte hur mycket musik det finns egentligen.

jag älskar musik, hade jag bara kunnat så hade jag skapat egen, men jag är inte så kreativ på det sättet.
jag brukade skriva låtar när jag var mindre, kan inte påstå att dom blev bra men jag skrev iaf. haha

en vän började sjunga för några dagar sedan på en låt och sen sa hon, "fan det är ganska coolt ändå, att man kan börja nynna på en låt bara sådär och så visar det sig att den passar perfekt in på hur man mår".

när man tänker efter så har hon ganska rätt ändå :) det är ofta så det är. låtar bara poppar upp i skallen på en och tänker man efter så kan dom passa in väldigt bra på hur man mår just då.

fatta hur mycket musik kan göra egentligen :)

och när vi väl pratar musik, vilken musiksmak har man egentligen. själv vill jag säga att jag har en salig blandning av allt. tycker om en hel del, jag är väl mest för rock men det finns grymt mycket mer som jag lyssnar på.
jag är en liten allätare kan man säga, hihi.

nä nu ska jag sluta svammla här. det blev inget bra inlägg, men som ni kanske läst tidigare. jag har torka på skrivandet och regnet har inte kommit än heller, men jag försöker iaf ;) haha

kiss my butt, puss!

kärlek har många frågor och klurigheter kring sig. några jag ofta funderar över är.

kan man dö av brustet hjärta?
finns det en speciell person för varje människa?
hur vet man om det är den rätta?
kan två personer verkligen hitta tillbaka till varann på

det där speciella sättet?

det finns hur mycket funderingar som helst kring just kärlek. och jag är en person som kanske inte tycker om

att fundera så mycket kring just detta, men som har ganska svårt att låta bli iaf :) vet inte varför men så

är det.

jag har svårt att släppa in folk och när jag väl släppt in dom, lyckas jag inte släppa iväg dom. kan det vara så

att man kanske har träffat sin rätta, men som kanske man råka träffa vid fel tillfälle. att det kanske är

meningen att det ska vara just den personen men kanske först om några år eller så. alla leker vi av oss innan

man finner sin rätta. men det kanske är så att man bara "poff" hittar sin rätta under tiden man leker av sig och

då kanske det känns som att det inte är den rätta. just på grund av tillfället. men hur ska man då veta att det

är den rätta om man råka träffa den vid fel tillfälle?

vet inte om ni förstår hur jag menar, men man kan väl hoppas iaf. haha :D

hah, livet är allt underbart eller hur. vad ska man säga.

det jag kan säga är: i miss my truly treasured babe <3

det värmer mitt hjärta de ord hon säger, det värmer hela min kalla kropp och ger mig hopp.
men rädslan är för stor för att kunna släppa tanken på att jag kan bli lämnad igen.

jag vill vara i hennes armar och bara känna värme och lycka, men jag kanske inte är menad för det.
jag vill titta in i vackra ögon och kunna le för att man har fjärilar i magen som inte går att stoppa.
jag vill le utan att känna att jag är dum som ens försöker vara glad.
jag vill bli sedd som den jag är och det jag förtjänar.

jag kanske ska vara den där tjejen som alltid är olycklig och ensam, bara för att hon är rädd för att bli sårad.

men jag vägrar, jag ska bli lycklig!

*please don't leave me behind*

det känns inte rätt men det känns heller inte fel. vet inte vad jag ska tycka om det. men vad jag än tycker så har jag inget med det att göra. men jag kommer aldrig sluta säga min mening :)
jag kan heller inte acceptera det. men efter dagens utbytta ord, så verkar det som att jag får lära mig leva med det.

dom senaste dagarna har inte varit bra, det har varit roligt till och från och jag tackar dom som spenderat dom med mig.
min sista dag med älsklingen var underbar <3 glömmer det aldrig. saknar dig!
dagarna med vännerna har varit betydelsefulla <3

jag försöker vara glad och göra det jag vanligtvis gör, men det är svårt när kroppen inte orkar med en. den strejkar för tillfället. men den kommer nog igen snart.

jag är stark och kommer snart bli mig själv igen, eller iaf den jag brukar vara.

det är tyvärr det enda jag kan säga just nu, punkt på det   .

*man kan inte låtsas vara glad och lycklig i evigheter eller hur, men jag hade en stund iaf, det är guld värt*

folk undrar ofta hur det är med en och hur allt står till. dom vill veta om man verkligen mår bra eller om man undanhåller saker. så jag tänkte vara ärlig nu och säga såhär:

nej allt är inte bra just nu, men det känns inte som att det är dåligt heller så. där har ni svaret. jag vet inte vad jag ska säga när ni frågar så jag säger bara att jag inte vet något att säga just nu, för det är så det ligger till. och om jag någongång vill prata så vet jag ju vars ni finns, så var inte oroliga i onödan.

av det som hänt, kan jag inte lägga det åt sidan och bara gå min väg, det går inte. det sitter där det sitter, men jag är så förvånad av mina egna reaktioner. det är som att dom vill visa sig men ändå inte.
när dom väl visas så visas dom på helt fel sätt.
och när dom inte visas alls, blir både jag och andra chockade.
jag är som ett tomt skal just nu, vet varken ut eller in.

hur som helst så ska detta lösas på ett eller annat sätt, det är bestämt. och jag hoppas så in i he-vetes mycket att det blir på det bästa sättet. men det blir det nog också. jag tvivlar inte på det.

<3  <3  <3

ni kanske har märkt att jag tycker om det övernaturliga, sånt som spöken och andar, och ja det gör jag verkligen. det intresserar mig ganska mycket. dock inte så att jag sitter och studerar det men mer i att jag gillar att prata om det och se serier om saker som händer i verkliga livet.
visst jag ser mycket som är påhitt också som filmer och serier. men det som har med verkligheten att göra är mycket intressant.

jag vet många som jag känner har varit med om en hel del oförklariga saker i sina liv och jag vet även att det finns folk i min närhet som varit med om saker men inget säger till mig när jag frågar.
själv är jag en som faktikst varit med om oförklariga saker, visst det finns säkert saker som hänt mig som går förklara på ett naturligt sätt, tex, att det är vinden, eller det sprängs i gruvan eller grannen som snackar. och det håller jag med om, oftast när saker händer mig så försöker jag tänka logiskt att det är ventilen i badrummet eller vinden som blåser mot fönstrena, eller bara grannen som lever om.
men när någon/något drar i mina kläder eller katten får frispel och söker efter något som jag inte kan se eller när jag tänder en lampa samtidigt som en annan släcks närjag trycker på knappen, stereon går igång av sig själv mitt i natten på högsta volym. (det är bara några exempel)
det är klart man börjar fundera. och jag tror faktiskt att det finns något mer än det vi bara ser där ute. något som finns med oss.

jag vet inte om jag tror på ett liv efter döden osv men just spöken har jag svårt att inte tro på.

vad tror ni, tror ni att det finns något mer därute med oss? tror ni på det övernaturliga?

jag vet inte, jag känner mig tom, tom på allt...

vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. hur jag ska känna alls om det här. men på ett sätt så vet jag ändå hur jag vill känna och vad jag vill ha. men ändå så sitter jag i tomheten och vet varken ut eller in.
saker behöver redas ut, såhär kan det inte vara.
det är ofta stelt och ovanligt, men ibland blir det till och med obehagligt.

idag kom funderingarna ut och det blev tyst. några få ord utbyttes men inget mer om den saken. jag sitter säkert här med en massa tankar och känslor men får inte ut ett skit. vet inte vad jag ska skriva mer än att jag känner mig ganska känslolös. för jag vet som inget just nu.

ibland önskar man att allt var som förr.
ibland så hårt att man nästan spricker.

om inte jag får skämta om mig själv varför i hela hakkas ska andra få göra det?
om dom får, får väl jag också göra det utan att dom tar illa upp eller hur?
och vad har dom att ta illa upp över egentligen, det är ju mig det handlar om eller hur. haha jag fattar inte men visst go ahead och skämta om mig. men tro inte jag tänker hålla käften.

sitter här lite smått berusad än men vafan, livet leker. upp och ner som en berg o dalbana just nu, men det är sånt livet är tyvärr.

har jag svårt att hålla käften om vissa saker och börja tappa minnet om vad jag säger och gör? eller är det så att folk bara missuppfattar saker och säger dom vidare. alltså jag hänger inte med alls länge.
jag kan säga en sak och det låter tjugo gånger värre är jag sa det så jag hänger inte med. minns jag inte dom exakta orden så är det kört alltså.
nåväl tur att man har en vän som förstår sig på mig iaf och om hon hör något som jag sagt frågar hon mig hur jag sagt (om jag minns det vill säga) eller så pratar hon bara med mig om det så det blir lite räta på det hela. inte bara dra sina slutsattser på det hela. det är det som kallas vän. en bästa vän. älskar dig <3

nåväl det kanske är dags att sova. men vill inte, vill sitta uppe tills folk vaknar så man får lite klartecken i allt. men får se om man pallar. haha

jag vet att jag är en pain in the ass i fyllan, men mina närmsta vet hur dom ska ta mig och är något oklart så frågar dom mig. ingen annan, för där finns inga svar. endast hos mig finns dom.  dom som inte kan gör detta är inte mina riktiga vänner och så är det bara. fan skenet kan bedra ibland, haha. ganska komiskt ibland eller hur? :P
näväl vars var jag, jo sova haha. näää sova vem ids.

sov gott

hahaha, ja gud, vars är kiruna påväg egentligen.
först finns det knappt nå jobb för arbetssökande i denna stad, sen finns det knappt nå längenheter för folket, och nu börjar skolorna försvinna.
shit, jag har bott i denna stad i hela mitt liv och trivts grymt bra men nu börjar man fundera om det faktiskt är lika bra att flytta medans kiruna fortfarande är något och minnas som bra än att flytta senare och minnas kiruna som skit.

jag är grymt glad att jag lyckats fixa jobb, och bostad och att jag hunnit gå ut skolan innan detta hände. shit alltså.

kiruna ska flyttas till en annan plats, helt okej för mig, gör det bara. men om man ska lägga ner skolor och kallställa hus med lägenheter, vars tror ni folk tar vägen då? jo, dom flyttar och lär inte komma tillbaka i första taget.

flytta stan och gör den bättre, men det blir nog lite svårt att ha en stad utan befolkning, eller vad säger ni?

kiruna kommer alltid finnas i mitt hjärta, här har jag alltid bott, gått igenom både dåliga och bra saker. men mest bra.
tänka sig att jag en gång i tiden skulle ha flyttat men det blev inte, ska man vara glad eller ledsen?
nä, hojja, jag är glad för hade jag flyttat hade jag aldrig träffat mina nuvarande vänner osv.

kiruna i mitt hjärta <3 och jag ska minnas den som något bra :)