vissa saker som man är med om i livet är verkligen tankeställare och ena riktigt envisa funderingar. såna som är svåra att tänka klart och gå vidare med. dom vill som bara klistra sig fast innanför pannbenet på en och sitta där tills man nästan blir tokig. haha, ni kanske vet vad jag menar. :)

har två såna just nu, och dom driver mig till vansinne snart. eller nej, det gör dom inte men det är jobbigt iaf.

en av dom är att folk inte kan acceptera mig för den jag är och alltid har varit, visst jag förändrats en hel del under detta år, insett saker om mig själv och andra, samt ändrat mig själv till det bättre, blivit mer mogen och sånt.
jag vet hur jag är och hur jag kan vara i vissa situationer och jag står för det. det är sån jag är och jag tycker om mig för den jag är. dock kan jag vara lite för negativ ibland men det jobbar jag på att försöka minska på iaf. sluta helt kan bli svårt men jag försöker, en liten bit i taget.
hur som helst, vissa har svårt att acceptera att alla inte är som andra, dom gör fel och misstag, men det är inget fel med det. alla får göra misstag och fel, för hur ska man annars lära sig av dom?
jag har alltid varit sån som gör en hel del fel i mitt liv, men jag vet om dom och jag försöker göra något åt dom, tycker jag dock att jag inte gjort något fel så säger jag det till dom som tycker jag gjort något fel. hänger ni med än så länge?
det händer att jag säger fel saker vid fel tillfälle, jag kan säga saker som sårar, och jag kan säga en sak men det kommer ut på helt fel sätt så folk tar illa upp. men detta vet mina närmsta om, och dom som känner mig väl har accepterat mig för den också. och är det så att dom tar illa upp då brukar dom säga det till mig ist för att som förut starta ett bråk, haha :)
det är därför jag älskar dom, dom tar mig för den jag är och ingen annan. kärlek på er <3
men det finns tyvärr undantag, vissa som inte kan ta mig för den jag är, men om dom inte kan det nu, vad har dom då sysslat med under dom senaste åren? har dom spelat ett dubbelspel med mig, låssas vara min vän men egentligen bara sökt efter en bra anledning att slippa vara min vän? varför inte bara säga det rak ut, man måste inte vänta på en bra anledning som egentligen är en skit sak. det är bara dumt.
jag har alltid varit denna människa och kommer nog alltid vara det, så varför har dom inte accepterat mig, har dom seriöst bara låssas acceptera mig för den jag är?

äh, aja, så kan det vara. det är som upp till dom. mina närmsta finns kvar i vått och torrt iaf, och det är tyvärr bara det jag behöver.

nåväl, den andra är, vars har stödet tagit vägen?, stödet till allt, just nu känner jag mig ensam för visst jag kan prata med folk om mina problem och bekymmer och jag vet att det är jag som måste lösa dom själv eller med den/dom jag har problemen/bekymmer med. men vars är stödet, stödet som ger en ork och viljan att lösa det.
just nu känns det som att alla bara, aja kul, det fixar sig. det är som bara tomma ord.
är det för att jag redan gått igenom detta en gång tidigare och ni inte orkar se mig gå igenom detta igen. eller orkar ni bara inte med mig nå mer, mig och mina bekymmer osv?
isf vill jag veta varför?  varför kan ni inte säga det till mig?
varför så kalla mot mig?
jag behöver ju er, helst just nu, för jag har det tungt och utan er går jag ner i min grop och det är med er hjälp som jag tar mig ur den gropen. jag hatar den gropen.
jag har aldrig bett någon att lösa något åt mig, men jag ber om er hjälp att lätta mitt hjärta, så jag inte grubblar sönder mig själv.
förut kunde jag prata med er om allt och inget, men nu är det som att bara det där inget funkar att prata om, för då får man respons. men när det kommer till allt så är ni bara tomma. det sårar faktiskt.
visst jag kanske ger mig in i något som kan såra mig mer, men jag måste våga för att leva. utan att våga får jag inget veta och hur kul är det. jag vågar för att jag vill. och så är det bara.
jag ber er på mina bara knän att bara vara som ni var förr.

var mitt stöd i mina val.