besvikelse efter besvikelse. jag må vara envis men jag måste nog sätta gränser för hur mycket jag kan ta.
jag samlar allt på hög, håller mina tummar och önskar att det ska bli bättre. men nope!
jag vill och därför försöker jag om och om igen utan att lyckas.
sen frågar man mig, vad är det nu som hänt?
svar; känner mig bortglömd, utbytt och som en dålig människa.
varför då undrar man. men herre, tänk efter själv, när träffade du mig senast, när ringde du mig senast.
och när det väl kommer en dag då man planerar in något med mig, ja då dyker det upp en massa andra planer för den andra att göra istället för dom som det var planerat med mig.

att vissa inte kan använda hjärnan alls förstår jag inte.
att jag försöker för hårt, börjar jag märka själv. men frågan är hur länge det kommer måsta gå innan jag blir saknad. om jag ens blir det.
jag kanske inte är en sån bra vän som jag trott under alla dessa år. förstår inte alls varför dom ens låtsats vara min vän tills nu.

men jag har överlevt sån här skit förr, och jag kan nog göra det igen.