gjorde om texten lite dära ;)

nåväl, hm mycket har hänt och ytterst lite.
babe är hemma igen efter hennes resa till skellefteå, känns skönt att ha henne här igen.
vi är inte som förr men vi jobbar på det, pratar nästan varje dag, tar bit för bit och hoppas att allt ska bli bra.
vi har blivit grymt duktiga på att prata ut om saker utan att börja bråka och skrika. tummen upp där! :D

ja vad ska man säga om saker som sker i livet. jag gråter inte för minsta lilla längre har jag märkt. men det betyder inte att jag är gjord av sten eller inte bryr mig. bara så trist att folk inte kan förstå hur jag funderar längre, hur jag är som person. som jag alltid varit. hallå jag är katti! :)
en gång i tiden förändrades jag drastiskt och blev mer öppen, gladare, livligare, argare osv osv.
jag vågade stå upp för mig själv och visa världen vem jag är och inte gömma mig bakom stora tröjor och mössor.
inte stå gömd bakom personer som fick ta tag i saker åt mig för att jag själv inte vågade.
jag vågade inte träffa nya vänner eller liknande för jag var rädd för deras åsikter om just mig.

idag är jag en som gör allt själv, vågar gå rakryggad ut utan att vara rädd. och bara för att jag inte är rädd längre är man en hemsk person i vissas ögon.
jag vågar vara mig själv i alla lägen, (ibland kanske lite för mycket) men jag är mig själv iaf, det är huvudsaken.
det som gör en ont i själ och hjärta är att folk än idag inte har accepterat mig för just den jag är. dom verkar vela att jag ska vara någon jag absolut inte är. och eftersom jag inte är den dom vill jag ska vara, är jag inget att ha. ingen bra människa helt enkelt.
säg mig, har jag bett någon ändras helt för min skull?
nej, männsikor ändras för sig själva till det dom vill vara. man ska aldrig ändra sig för någon annan.
jag blir arg och irriterad, är jag verkligen så dum att jag trott att folk tyckt om mig precis som jag är och alltid varit?
att jag inte gråter när vissa saker händer i mitt liv är inte för att jag inte bryr mig, det är bara för att jag orkar inte gråta igen, igen alltså. orka. livet är fullt av svårigheter och skit och det får vi leva med dagligen.
att gråta över samma saker om och om igen är bara onödigt.
jag bryr mig men lyssnar även på andras ord och åsikter, känslor osv.
ber dom mig att inte höra av mig, då gör jag inte det. deras val och jag accepterar det fullt ut.
vill man att jag ska skriva eller ringa, ja då får man säga det till mig. svårare än så är det inte. eller hur? :)
och vill man inte pratat ut saker och ting så fine for me. jag kan som inte tvinga folk att prata med mig.

sen måste jag säga såhär och det kan kännas riktat mot några personer, men jag menar inget illa med det.
att skriva sms, på msn, i mail, brev osv, när det gäller bråk och diskussioner bland annat. är inte det lite ursäkta ordvalet töntigt.
jag kan säga såhär, vill man bråka och diskutera saker med mig, ring och så fixar vi en plats och tid så tar vi det öga mot öga ist. det är så opersonligt att skriva.
som en vis mor sa en gång i tiden, man behöver se gestikulationerna (äh vifta med armarna grejs, ni vet :) ) man behöver se ögonen på personen man pratar med, man vill se kroppsspråket.

alltså fatta att sitta på en lektion i skolan och alla får sms av läraren vad som läraren egentligen brukar tala öppet om. haha det går som inte. :D eller?

nåväl, hm lite har jag sagt iaf och hyfsat nöjd är jag :D hihi
sammanfattning:
acceptera folk för den dom är, annars kan ni gå utan att tjafsa, för det är erat val att inte acceptera. ;)
öga mot öga är bäst. :)

hm puss hej ;)