jag har ju sagt tidigare att mina dagar är som en berg o dalbana. och det är dom verkligen.

har märkt att ju mer jag pratar och umgås med folk som har en partner, ju mer vill jag ha en. jag vill ha någon tt kramas med titt som tätt. någon att hålla handen med när man går någonstans. någon att pussa på utan anledning. någon att somna bredvid och sedan vakna bredvid. någon att laga mat med, någon att städa med, någon att mysa med. någon att komma hem tll, någon att få tröst av när man är lite nere, någon att umgås med utan att säga något och en titt i varandras ögon säger tusen ord. jag vill ha någon att älska. någon som älskar mig precis för den jag är.
ge mig närhet, trygghet en känsla av kärlek. är det så mycket begärt egentligen?

jag är svartsjuk på alla som har det där. ibland vill jag bara gå min väg på en gång jag ser något sånt eller hör det. jag vill bara fly till min lilla vrå och stanna där, aldrig visa mig igen typ. men ändå kan jag inte. för jag bli så glad av att se dom så lyckliga emd varann. det ger mig värme inombords och jag har inte hjärta att säga hur jag mår. för vad ska dom tro då?

är det fel av mig att känna såhär?