jag blir tokig på folk som inte bara kan vara sig själva bland folk.
eller är det kanske så att dom är sig själv bland folk men inte med mig? hmm.
äh skit samma hur som helst blir jag seriöst tokig. man blir så förvirrad och det är jobbigt.

ena stunden säger dom en sak och andra så är det något helt annat som gäller.
ena stunden så vill dom det, och andra inte.
ena stunden är dom si, och andra stunden så.

fan bestämm er. hur är ni egentligen? var sån med alla och mot alla. inte olika. det är bara störande.
ett stort irritationsmoment!

vars är dom man en gång kände? vars tog dom vägen?
sa det bara poff en dag och så var den personen borta?
och isåfall varför. det var ju den personen i er som vi älskade.

nu är det mycket mer skit från er och jag blir galen. ni är inte samma fina underbara människor längre som ni en gång var. den underbara fina människan i er kommer fram ytterst sällan, och då undrar man, varför kommer den personen fram om ni har ändrat er?

det måste ligga något bakom denna förändring som ni inte berättar för mig.
är det mig det är fel på, eftersom jag är den som verkar märka det mest? är det mig som ni inte kan vara er själva med?

jag vet att jag inte är ett helgon, men jag har alltid varit mig själv med er och kommer alltid vara det.
den där jobbiga saken som pratar alldeles för mycket.
men jag är älskad iaf och det vet jag.

varför kan inte ni inse att ni också är älskade för den ni är och bara sluta upp att vara något som vi ogillar istället.

visst ni kanske har ändrat på er för att ni ville och behövde det, men som ni beter er så verkar det som att : titta detta är mitt nya jag, jag skiter i er, så stick!

jag känner mig på något sätt nertryckt av er för att jag inte ändrat på mig som ni har.
och ändå säger ni att jag inte ska ändra på mig, utan vara den jag är.
säger då det, snart vet jag varken ut eller in mer.

jag saknar dom gamla er. för det var dom som var älskade av mig.